Johanna Roth

Tittar tillbaka i fotopärmarna, bläddrar.

Minns.

Nästan tjugo år sedan denna bild. Släktkalas, tårtkalas, hos Arne, som inte längre finns. 

Så många år sedan, så mycket som hänt på vägen. 

Dottern som snart fyller 22, och jag 52.

Då och där, bestod familjen av tre barn. Två pojkar och en flicka. Syskon som fick växa upp ihop, slipas emot varandra, hänga ihop i vårt och torrt. Skratta ihop, bråka och gråta ihop. 

Vara varandras människor.

Som de fortsatt att vara, även om de inte fick bo ihop som en hel familj hela barndomen. Eller hel, vad är det ens. 

I bonusföräldrars och bonusbarns tid, så är familjen det den är. Och de som är i den kan vara, och kanske bli, varandras människor. Ibland blir det kanske inte så, men oavsett så gör alla relationer något med en. Slipar lite, omfamnar, ifrågasätter, ger och tar, allt en gör när en möter människor. 

Många goda minnen, med barnen.

Många sorgliga minnen också, som har med en sprucken relation att göra. 

De fina minnena vårdar jag, stämningen, känslorna. Glädjen att syskonen fick ha varandra. Att jag fick ha dem i mitt liv. 

Älskade mamma och pappa, Fridas bästa supportrar. I alla lägen, från mini, till dagis och hela vägen till nu. Varmt att minnas det. Att se och känna att de omfamnar, finns där - det är stort. 

Som vår lilla enhet, vår familj, som alltid varit ihop. Vuxit ihop. Också slipats mot varandra, stöttat och peppat genom livet. 

Tänker att oavsett vilka som är inom den enheten en lever i, så bildas det ett slags kitt. Något som gör att banden stärks, som gör att en vill skydda dem som är innanför den. Att en vaktar lite och håller ihop, gnider idéer mot varann, provar dem. Oavsett hur olika personerna inom enheten är, så finns lite mer viljan att förstå, viljan att göra väl, att omfamna. Och att slipas mot varandra blir en viktig väg till erfarenhet, till att omfamna ny kunskap, nya tankar. 

Det är väl det som liksom är en familj, tänker jag. 

Tacksam för att jag fått leva i de där olika enheterna, att fortfarande få vara en del av dem. Och otroligt tacksam över att ha fått bära mitt älskade barn i min kropp. Att ha en enhet tillsammans med henne, att vara familj - bara vi, och också med de olika enheterna som ringar som går i vår egen lilla ring.

Mina människor.

Kram ❤️ Johanna