Johanna Roth

Stannade till här, på väg hem från promenaden. Sände tankar till moder Jord, om de som gått före mig. Som inte längre finns kvar här. 

I de flesta stunder tänker jag att vi möts igen, när även mitt liv är slut, men i andra stunder tänker jag att det kanske är som det var då. Innan en föddes. Då visste en antagligen inget om någonting. Eller…? 

Eller var vi i någon annan skepnad, i ett annat liv? 

Vem vet. 

Stod där någon minut, tittade in i det vackra ljusträdet eller minnesträdet, och lät tankarna gå. Fortfarande, efter alla år, tänker jag att min farmor faktiskt är med mig. Oss. Klappar om i drömmen, pussar på kinden och stoppar om. Tanken är fin, och trösten stor.

Hade velat prata med henne, om livet nu.

Tankarna som snurrar runt, om viktiga saker, och hur hon skulle se på det - med sitt perspektiv. 

Tänker att vi har mycket att lära, om vi tillåter oss, att liksom gräva där vi står. Om vårt beteende, våra val och hur vi bemöter motgångar och hur vi bemöter människor, varandra. Saker som känts övermäktiga, eller oroande, hur hade hon hanterat det? Vad hade hon sagt? 

Förmodligen hade hon gett en stor kram, satt på en kopp kaffe och satt sig bredvid. Lyssnat. Kommit med sin tanke när jag lyft min. Gett sin syn på saken och gett mig möjligheten att sutta på den i egen takt, att ta in lite i taget och fundera över de nya vägarna. 

Hon hade hällt upp en kaffe till.

Gett mig en minut. 

Låtit mig fundera över det sagda, och så hade jag tagit upp den där nya tanken och tänkt lite till. 

Och så hade hon gnuggat sin näsa mot min, pussat min kind och jag hade fått lite kraft åter. 

Så där som vi behöver.

Landa hos någon. Sitta nära. Krama om och bli hållen. Ligga med huvudet i någons knä. Dricka en god kopp kaffe och fundera ihop. Tänka högt, provprata och känna att det är okej. Bara så.

❤️

Kram Joey