Som får en att älska livet.

(null)

Så högtidligt det kändes, att idag träffa vännen Suz på café. Inomhus. Liksom ta en bricka med godsaker och sitta ner inomhus. I värmen ...så längesen, och så efterlängtat!
Tiden for iväg, vi gick först då de vänligt sa att de skulle gå hem, de som jobbade...
Som det behövdes för själ och hjärta, att lyssna och bli lyssnad på. Att få känna lite normalitet i allt det onormala, på nåt sätt. 
De små, enkla och vardagliga sakerna längtar jag mest efter. Cafébesök, restaurangbesök, bio...att ha hemmafest, afterwork, dansa barfota i köket till höööööög musik....
Det som får en att älska livet ännu lite till!
Det var en bra dag.

(null)

Suttit hemma och jobbat, ringt mycket så har pratat så jag till slut blev trött på min egen röst...
Lyssnat på nya singeln med Rigmor, så finstämd och bra. Älskar hennes lätta, lena, dansande och lekande röst. Som bomull.

(null)

Blev för många år sedan kallad näbbgädda, i ett jobbsammanhang. Hen som kläckte ur sig det ångrade nog sig senare, för vi fann en respekt för varandra och det funkade fint när vi möttes och skulle arbeta mot samma mål.

Vet att jag kan uppfattas som hård, lite vass emellanåt, har nog en ganska stark moralisk kompass i mig som avskyr orättvisor som drabbar den "lilla" människan eller vad jag ska säga. Den som behöver hjälp och upprättelse, som är beroende av mig eller andra vill jag stå upp för, kämpa för  - och då kan det brinna i huvudet. Eller i bröstet. 
Kanske är det bra, att vilja just det.
Men att trampa på lite för hårt kan vara minde bra. Något jag arbetat med länge, att säga ifrån men att göra det på ett bättre sätt. Försöka tänka på hur det ska landa, inte bara på hur det ska sägas. Inte lätt, inte lätt alls.
Men för att bli bättre behöver en ju också träna på just det, att säga det obekväma, taggiga. Funderar över hur kristallklart och knivskarpt något kan sägas utan att bli en smula obekvämt...?
Det beror väl antagligen rätt mycket på vem det är som är mottagare av budskapet och vad det är som ska tas emot. Hur skavigt det är, tänker jag.

Vi har ett liv att öva på.
Förhoppningsvis blir en för varje dag och tillfälle en smula skickligare ändå.

❤️
Johanna 

Kommentera här: