Liksom orubblig.
Alla dagar behöver jag någon slags rörelse efter jobbet. Idag var det ännu mer nödvändigt, då det plötsligt är lite mer gas som gäller med kort varsel. Schemaläggaren fick lägga ner arbete, dubbelkoll av mig för att se vilka läkare jag har att röra
mig med på operation, och så koll på operationsväntelistan för att få in så rätt patienter som möjligt. Snurrar duktigt i huvudet, och får väl gojsa runt där under natten för nya tag imorgon då planer ska sättas i verket.
Så rörelsen idag var nödvändig för att rensa lite. Trötta ut kroppen och få syre i lungor och skalle. Passade på att gå förbi farmor Majas och farfar Tages grav, köpte vacker ros på vägen.
Lyssnar på sektpodden.
Om knutbyförsamlingen och allt som hände bakom murarna och det som ledde till rättegång.
Den som levt i en destruktiv relation, eller varit en del i något sammanhang där normaliseringsprocessen och manipulation förekommit vet hur det är. Efteråt.
Att bli så sedd, förstådd, förälskad i en kortare eller längre stormande inkörsperiod gör att det är den känslan en vill åt - oavsett vad som sedan händer. Då är en fast, och strävar sedan efter den första, positiva känslan. Det är då en är beredd
på att försaka det mesta, slingra sig och vända ut och in på sig för att nå dit.
Har en inte varit nära den branten så är det nog svårt att förstå, det kan vara lätt att säga att en aldrig skulle kunna hamna i något sådant. Jag tror att de allra flesta, vid särskilda tillfällen i livet, skulle kunna hamna där.
Det är intressant att lyssna på människor som varit i destruktiva miljöer som lyckats gå därifrån. Den styrkan det visar på är mäktig, liksom orubblig när väl något ljus om något bättre väckts. Då finns liksom ingen tanke på att backa.
En tröttmössa kl 06:55 i morse, typ...en andrakaffe på jobbet så var jag igång!
Nu är klockan 21 och tröttmössa är på igen.
Snart dags för världens skönaste säng och en stunds läsning.
God natt!
❤️
Johanna