Även det skaviga.
Efter frukost, kaffe, prat, och kramar åkte vi hemåt mannen och jag.
Under dagens promenad i vår stad kände jag mig inte bara varm av motionen, utan av helgen. Det var längesedan jag skrattade så, liksom förlösande, samtidigt som att helgen bestått av allvarliga samtal. Högt, lågt, skratt, bekymmer och sorg i en blandning
som ju är livet…så glad för att kunna dela allt. När friheten finns att dela även det skaviga - då uppstår något särskilt band.
Jag tänker att det är väldigt viktigt, att våga öppna sig, våga dela det som är jobbigt för att det ska lyftas från en själv och för att få andra perspektiv. Väldigt ofta uppstår igenkänning, att en är långt ifrån själv med bekymren. Lyfter vi dem inte
så vaggas vi in i föreställningen att ingen annan har varit med om, tänkt, gjort eller blivit utsatt för. Så dumt, när vi kan ge stöd, mod, tröst och kärlek!
Vet inte om detta var före eller efter att jag skvätte ut nästan ett helt glas skumpa på min man…skulle berätta en sak och tänkte inte på glaset i min hand…på en sekund fick han skumpa i ansikte, skjorta, knä…ja, jisses. Så går det om en är yvig!
Åhus hamn.
Lilla Tiffany var ju såklart också med, en sådan liten goding. Social och kelen, nyfiken och underbart söt! Här i Anders trygga famn.
Att känna sand, havsluft…det är något visst.
Att sitta på balkongen med skön kvällsbris nu är också bra. Var sak har sin tid och sin tjusning.
Kram ❤️ Johanna