Johanna Roth

Har just sett en förfärlig och viktig dokumentärserie om kvinnor som levt i våldsamma relationer. 

Det som verkar för bra för att vara sant är just ofta det. Stormande kärlek, många ömhetsbetygelser, känslan av att bli lyssnad till som aldrig tidigare tills tryggheten är total, beroendet av att vara personen nära blir en drog. Människor runt omkring märker ingenting, eller i alla fall inte den omfattningen av misshandeln. 

Ofta för att den som är förövare har en manipulativ personlighet, som utåt sett verkar mjuk, ömsint och kärleksfull. Som Dr Jekyll och Mr Hide. När dörren stängs syns det inte vad som händer där innanför. 

När kärleksbetygelser byts mot hårda ord, kränkningar som gör kvinnan liten, med känslan av att hon inte klarar sig själv, inte är värd något alls. Som att bli fånge i sitt hem, utan kraft att gå därifrån.

De här kvinnorna vågade gå, för att de hade någon som hade sett, som hade sagt att de skulle hjälpa. 

Det är en otroligt stark dokumentär, som känns som ett knytnävslag i magen.

Men så viktig. 

Och så viktigt att vi vågar se, vågar fråga om vi ser något avvikande. 

Som jag hoppas att jag ser, att jag tydligt visar att jag finns här. Om.

❤️