Önskar livets liv tillbaka.
Efter en osedvanligt rörig dag behövdes promenaden efter jobbet. För att rensa tankarna och stressen det föder att få avboka operationer igen.
Sjuk personal, och högt flöde på akutlistan har varit orsakerna sista månaden och som tur är inte på grund av covid19. Det hoppas jag att vi ska slippa igen, men det känns tyvärr inte så långt bort…
Är så sjukt trött på pandemin. På vad den ställer till för alla, med sjukdom, postcovid, ångest och förlust av nära och kära. Trött på inställda operationer och undersökningar, på stackars trötta, utarbetade kollegor som är
på gränsen av vad de orkar med, på att vanligt liv inte kan vara som vanligt.
Är väldigt bekymrad över att de som kan ta vaccin inte gör det, att inte alla som kan är med och bidrar för att minska smittan. För att minska risken för människor i ens närhet, och för risken att själv bli allvarligt sjuk.
Återigen tänker jag, och många med mig, på att hålla avstånd, att inte kramas, att inte hänga för många på samma yta - på jobbet, hemma…något som för oss i sjukvården har blivit självklart. Något som liksom kan ifrågasättas i butiker när en backar,
"jaså, du är en sån som håller avstånd"?
Ja, en sån är jag. För både min och din skull.
För att det är mitt sätt att bidra till minskade risker.
För att visa omtanke om andra.
Det var liksom skönt att få någon slags paus ifrån värsta läget ett tag, att nästan känna att det var som vanligt. På något sätt blev det dock ännu tuffare nu, när smittan steg (och stiger) igen.
Det drabbar mig ibland, nästan en ångest över den här djävla, lömska virushelvetet och vart det nu ska ta vägen. Att ständigt ha tanken att kolla av så att alla är hundra friska när en ska träffas, för att inte riskera något. Jag som gillar att
ha fest, folk omkring mig, med jobbet, familj, vänner….
Jag önskar livets liv tillbaka, utan rädsla för att omfamnas länge. Önskar ha fest med ljuvliga människor och dansa natten lång, njuta och ha en obekymrad dag och morgondag.
Kram ❤️ Johanna