En minut i taget.
Livet är både så fantastiskt och så grymt, på precis samma gång. På en sekund kan allt ändras, det som var lugnt och fridfullt kastas överbord till höga vågor.
Inget blir detsamma mer.
Ibland undrar jag om det är förutbestämt, det som sker. När det ska ske. Eller är det bara slumpen, ödet, som avgör?
Somnade utmattad av gråt, minnen, sorg av det ogreppbara. Allt i en blandning, som feber som kom och gick. Vaknade tung i huvudet, trött och tänkte på dem. Hur de upplevde morgonen, om de ens sovit en blund. Och hur känslorna måste slagits
inombords. Gick det ens stiga upp, dricka kaffet, klä sig…
Gick benen dit de skulle…
Hur orkar en vidare…
Jag vet ju, att det går, men för varje andetag, varje steg, så kommer känslorna över en. Och en undrar just, hur ska jag orka detta?
En minut i taget. En timma. En dag.
Och sorgen måste få ta plats. Måste fylla tomrummet, skrikas, gråtas, gnys, sjungas ut. Men ut måste den. Inte stängas in.
Många tankar utan svar, mest virrvarr av allt. Av minnen.
Och mitt i allt det steg jag upp, gick till jobb och körde på. Pratade med kollegor och vänner, grät. Tillät mig vara allt jag behövde vara.
För att livet innehåller allt samtidigt.
Afterwork med operationsplanerare från annan klinik, en extra kopp kaffe med kollegan, en pratstund på avdelningen, och så nu. En stunds prat med mannen här hemma.
Och så går tankarna tillbaka. Igen.
Imorgon jobbar jag halvdag.
Tänker träna, få utlopp, svettas.
Middag hos mina älskade föräldrar på kvällen är planen, ska bli skönt att landa där lite.
Livets upp- och ner.
Kram ❤️ Joey