Johanna Roth

Varje månad.

Varje månad dödas en kvinna i sitt hem, av sin partner eller närstående. Av sin sambo, make, exmake. Senaste månaden har fem kvinnor i vårt land dödats av någon i deras närhet.

Oftast i skymundan, i skydd av lägenhetens väggar, skymda fönster - för att ingen ska se. Vi vet inte vad som händer bakom dörrarna i vårt kvarter, eller i vårt trapphus. 

Men om vi hör saker som inte känns bra i magen, om vi ser någon som verkar rädd, tittar ner, inte vågar prata...då bör vi börja med att våga se dem. Då ska vi lita på den där magkänslan.

Ställa oss själva frågan "står allt verkligen rätt till". Om vi hör saker, som inte borde finnas, så bör vi förbereda oss, fråga oss själva "vad gör jag då".

Kanske vågar vi inte själv knacka på, men med grannens hjälp kanske vi vågar?

Kanske är vi själva hemma i huset förutom grannarna, kanske kan vi ringa polisen och berätta om att något känns fel, något hörs som om det händer något allvarligt bakom den stängda dörren.

Vi kan på dörren och gå därifrån. För att störa det som pågår. 

Hur tänker ni? Hur kan vi förbereda oss för att ha hjälpberedskap om det händer?

Vad kan vi göra om vi ser pågående misshandel utomhus? Kan vi skrika, prata högt i mobilen när vi ringer polisen? Finns det fler i närheten vi kan påkalla uppmärksamhet från, där vi kan övermanna personen eller skrika tillsammans...? 

Att inte våga ge sig på förövaren är inte konstigt, om en själv inte är tränad i kampsport eller är stor och stark. Men kanske kan något göras för att förhindra det som pågår? 

Det fyller mitt huvud. 

Hur rädda dessa kvinnor måste vara, hur medvetna om att allt kommer att bli värre om de hotar med att lämna. De är förmodligen redan så kontrollerade och nedtryckta att de inte heller tror sig kunna gå därifrån. De är kanske fastfrusna i sin situation ända tills någon eller något kan ge dem ett hopp - om de vågar visa en liten del av hur det faktiskt är. 

Och så tänker jag på hur otroligt små de där männen är, som slår. Som kryp. Som fruktansvärda kryp som försöker bita sig fast i någons liv genom kontroll.  

Kanske tycker vi inte att vi kan göra något alls, men det tror jag att vi kan. 

Fråga varandra hur vi mår, hur vi har det. Ser vi något som känns fel, så kan vi fråga vår kompis, grannen hur det upplever det. 

Ett litet frö kan börja gro, som blir till fler och ett beslut kan växa fram. Kanske behövs bara det lilla för att vi ska kunna ge hopp, och chans till ett annat liv för en medmänniska. 

Nu lyfter vi blicken.

Jag har bestämt mig. En enkel fråga, ibland ett vrål -kan göra skillnad.

Jag vill inte vara en liten lort, jag vill vara modig. För mina systrars skull, för mänsklighetens skull.

Har du bestämt dig?

❤️

Kram Johanna