En dag i taget.
Kaffe och lussebullar funkar även nu i utefikatider när yngste bonussonen kommer förbi. En fin stund där under taket, med lite uppdatering och funderingar.
Känner mig bättre i höften än igår.
Natten påminde mig om när jag var högtjock med min älskade unge. För att då kunna vända mig i sängen fick jag ha en kudde mellan knäna. Då på grund av foglossning, nu för att jag fått cortison för artroshöft. Inte riktigt lika mycket att se fram emot...istället
för en bebis, en ny höftkula vad det lider...nåja! Hoppas injektionen hjälper så småningom så är det värt det.
Rastlös i knoppen av att inte få eller kunna motionera. Hoppas på att jag kan ta en promenad imorgon om så bara en liten en.
Behöver det, för själen och lungsen.
Längtar efter ett genombrott nu, att viruset självmant skulle ge upp eller att vaccin kommer snabbare än kvickt. Och att de flesta ändå är villiga att ta det, för att utrota denna eländiga historia. För att få en normalisering av det mesta, det vi saknar.
Jag är otroligt tacksam för mina varma termobyxor, HH-kappa och fodrade martens, och för vår trädgård men jag skulle vilja ha ett annat val.
Allt går dock.
En dag i taget.
❤️
Kramar Johanna