Begär inte så mycket mer.
När det är dags att tassa ut i köket tidig morgon är det ändå fint just nu. Så mycket lättare att sätta på kaffet och vakna långsamt, när stjärnor och ljusstakar lyser upp hemmet.
Som det behövs nu, årets mörkaste månad - på fler än ett sätt.
Det är lätt att falla ner i gropar lite då och då just nu, när en tänker på läget om covid, om alla som drabbas direkt eller indirekt. Tänker närmast på min familj och hur en ska göra vid jul. Annorlunda blir det ju, oavsett, och förmodligen blir
det en jullunch i trädgården istället för inomhus. Att öppna hemmet för den som inte har någonstans att vara känns ju inte så aktuellt just i år. Annorlunda behöver inte vara dåligt men det är ju tråkigt att inte kunna vara IHOP.
När min lilla mamma blir ledsen av att tänka på en bortgången släkting, då blir jag ledsen av att inte kunna krama om. Hålla om.
En promenad tillsammans och en förstående nick och några ord...men att hålla om....saknar det. Och är arg för att det inte går! Jävla fucking virushelvete!!
Må du försvinna under skosulorna snart, så att vi kan kramas igen. Umgås, laga mat ihop och ha långa samtal....
Jag begär inte så mycket mer.
Fick sånger till tröst och pepp av fina vännen Connie...så mäktig, vacker och liksom magisk platta. Som en svepande, omhuldande rörelse av mjukhet. Storhet. Tack❤️
Minnen poppar upp på Facebook, av min älskade lilla unge och min mamma. Pepparkaksbak då, för en sisådär elva år sen. Fint.
Hemjobbat idag, en full rulle-dag med snabba ryck. Såklart. Det är verkligen en sådan vardag nu. Snabba-ryck-vardag, i alla fall på jobbet.
Det är tur att det är lite lugnare utanför jobbet.
❤️
Ta hand om er.
/Joey