Om tre dagar.....då!

 
 
Om en ska jämföra med igår (och det tycker jag att en ska) så känns det idag som att det sitter en 30 kilos människa på bröstet istället för en 70 kilos. Och det är ju bra! Sovit gott i natt, vilket gynnar måendet så klart. Jag åt frukost, drack mitt morgonkaffe och tog på mig träningskläderna för dagens promenad. Eller ja, i går blev det ingen eftersom jag inte orkade gå omkring med min egen vikt plus ytterligare 70 kilo...det förstår ni ju! Men idag blev det en långpromenad i underbart solsken med Wahlgren & Wistam i öronen först, och sedan musik. Ljuvlig lista med Womens jazz-singers....shit så bra! 
 
 
Wahlgren & Wistam är också sköna att lyssna på (precis som Britta & Parisa). Idag ganska mycket om livet just nu, om världens nedstängningar och kaos, om människors lidande, hysteriska människor och sjukvårdens hjältar som på vissa håll sliter halvt ihjäl sig. Jag gillar dem. Alltså poddarna. Jag gillar deras självdistans, och att de bjuder på sig själva. Mitt i sorg och smärta hittar de glädje och skratt. Det är så skönt just nu i synnerhet. Liksom musiken. Så satans viktig just nu. Inte bara för mig, utan för de allra flesta människors själar. För att få kraft, kunna få en liten glimt av ljuset mitt i allt. Tanka toner och text, rytm. Låta hjärtat få sitt. 
 
 
Världen ser ut som vanligt. 
Fåglarna kvittrar för glatta livet, sina vacka melodier. 
Solen skiner, blommorna knoppas.
Det är lugnare på gatorna, i trafiken och på trottoarerna. 
Människor verkar dock i mer behov av att titta en i ögonen nu. Alla vi söker efter en bekräftelse, ett leende på vår promenad. Så gott att kunna få ge det till dem jag möter. Det ger energi tillbaka.
 
 
Min utsikt över min arbetsplats. Min älskade unge har övat i tre dagar på huvudstående, och jäklar vad hon snappat! Så häftigt att se denna lilla kropp vara så stark. Som en pinne rakt upp!
Mycket musik har det blivit i bakgrunden idag. 
Jobbat hemifrån, medan jag bitvis svurit över min inte så logiska Macbook. Alltså, det är min upplevelse som är van vid PC. Men jag har börjat vänja mig, och jag ska också öva. Om tre dagar kanske jag är lika bra på Mac som min dotter är på att stå på huvudet!
 
Puss och kram.
Och, på riktigt, var rädda om er.
💟
Johanna
 

Kommentera här: