Johanna Roth

Tog oss till stugan.

För att titta till, vårstäda lite. Skaka av vinterdammet. 

Ta våra äggmackor och kaffe i solen.

I tystnaden som är. 

Vindens sus. Fågelkvitter. En och annan traktor, någon A-traktor och faktiskt ett par bilar på avstånd. 

Ändå så tyst.

Som att andas i ett lugnare tempo. 

Den gamla, lilla stugan som förr haft tre personer boende i sig på full tid. I ett rum och kök, eftersom det ena rummet bara var finrum. Inget konstigt utan så det var.

Vi bor verkligen överdådigt, de flesta av oss, om vi jämför hundra år bakåt i tiden i vårt land. Eller inte ens hundra. Åttio. 

Min sambos pappa kommer alltid för mig i stugan. Som om han vore där, lite extra närvarande. Fint. Han hade gillat renoveringen. Lättheten i att kunna laga mat med ugn och spis. Ljuset med altandörren. 

Han ser. Och han känns nöjd.

Så skönt att sitta innanför glasdörrarna i uterummet, och känna solens värme.

Som hopp mot kinden.

Må kulmen snart vara nådd med virushelvete så att fler blir immuna, och livets paus kan gå på play igen. 

Må politiker och människor i gemen som nu är glada för sjukvårdspersonal visa det även efteråt. Låta förstås att sjuksköterskor, undersköterskor och läkare behöver rekryteras för att vilja stanna på lång sikt.

En sjukvård som redan före virushelvete gick på knäna behöver stöttning, ett uppsving - inte bara konstgjord andning.

Vi tvingas kanske alla att gå utanför våra "comfort zones" och gå till mer eller mindre kända arbetsområden, för vi ska gå dit vi behövs. Dit chefen säger att vi ska styra kosan. Och de med små barn uppmanas att lösa barnpassningen för att kunna stå i sjukvårdens tjänst. Det är stora krav som ställs på alla, oavsett om en haft andra positioner och uppdrag senaste tiden. I kris hjälps en åt, oavsett om en känner sig trygg eller inte med nya uppdrag. Nya positioner. 

Som ett gummiband ska vi vara, allihop.

Det är vi också, vi vill hjälpa, göra bättre, lindra. Men vi vill också ha cred för det, på riktigt och på lång sikt. Vi vill bli ihågkomna även efter krisen. 

Kram och var rädda om er❤️

Johanna