Johanna Roth

Att bryta av med lättja och galenskap känns på nåt sätt än mer viktigt just nu när vi matas med Corona dygnet runt. Och ja, sjävklart ska seriös information ut, både det positiva (som att människor inte blir så svårt sjuka och tillfrisknat) och det negativa (som att flera fall uppkommer och att de mest sköra går bort). Men mycket av det är från oseriösa källor, som sprider falska eller åtminstone överdrivna nyheter som skapar skräck i ett annars ganska sansat samhälle som jag tänkte att vi lever i.

Jag verkar ha fel.

Skräck tar fram mindre charmiga sidor hos oss, och gör att vi tar resurser från de som verkligen kan behöva det. Munskydd, handsprit....

Tillbaka till lättjan. Leken. Hoppet. Skrattet. Vinlotteri med "gamla" gänget igår kväll. Så himla mysiga samtal, både väldigt högt och tämligen lågt som lede till många gapskratt. Befriande och fint. Gott och mysigt. Ingen vinst av viner för mig denna gång men påfyllnad av energi!

Som jag behövde det! Urflippade samtal, seriösa diskussioner och sköna människor. Rödtjut också för all del, smakade bra till ostarna och kexen. En lycklig vinnare blev det och en andrapristagare. Inte illa för en tisdagkväll!

Ikväll har jag varit på körövning igen, efter ett par veckors uppehåll. Kändes gott att sjunga igen, och jag gillar människorna. Det är en värme i gruppen, folk ser varandra. Rösten är sisådär och Lungsen är trötta men jag gjorde det jag kunde. 

Funderar inte så mycket på att det liksom är en kyrkokör eftersom jag sjungit i kör sen jag var sex år. Jag lägger min egen betydelse i texterna. Gör det till min tanke. Min egen bön på mitt sätt. Dock finns det saker som är svårt och det är att liksom göra saker i grupp när det blir en förväntan. Det kan handla om yoga eller vad som, där alla går in i något som blir en slags religion. 

En liten barnbön tas upp innan vi går hem. Egentligen är det inget konstigt, allt är lugnt och stilla. Ändå kan jag inte sälla mig till skaran. Jag kan be i mitt huvud, när som,till  moder Jord, eller stjärnorna. Men inte ihop med andra. Där knyter det sig. 

Tänker att det liksom får vara så.

Jag behöver inte delta, jag får vara med ändå. Mina ögon kan vila på något när andra kanske sluter sina. Det är ok. Jag behöver inte obstinat gå därifrån utan kan finna en acceptans i att vi får vara där vi är. 

God natt.

❤️

Johanna