Bitterljuv poesi.
Det är en annorlunda stillhet, en påtvingad sådan, runt omkring oss. Den är konstig onekligen men det ger en ny ro mitt i allt.
Planer, socialisering och andra upptåg får ligga i vila. En umgås med de närmsta, och hittar en slags lunk.
Tänker att det är skillnad för dem som inte gör det och som är sjuttio plus och måste hålla sig inne mesta tiden. Ensamma människor som är i riskzonen. Kan tänka mig att det blir än mer mörka tankar som tar över, när en inte har nåt som kan skingra oron.
Kan själv känna att det är lätt att oroa sig. Försöker att på helgen kolla DN högst två ggr per dag med uppdateringar, mot när en jobbar och är i informationsflödet från Regionen mest hela tiden. Måste begränsa det lediga dagar. För mitt välmåendes skull.
Är onekligen orolig för att själv få det. Tänker att mina lungor kanske inte skulle gilla det jättemycket...
Varit i backen och tränat idag, sedan kört pilates- och plankövningar. Beställt hantlar från stadium också så att jag kan träna lite mer som vanligt.
Suttit i solen.
Pratat med min älskade unge, druckit kaffe med sambon och en kompis, läst.
Läst ut Lundells Vardagar.
Gillar verkligen hans skrivande. Att han lyckas få just sina vardagar med dagliga funderingar och sysslor att bli som bitterljuv poesi.
Igår hade vi en spel- och pysselkväll.
Uno och så pussel, och det senare lade mannen och jag klart när ungdomarna drog sig tillbaka. Riktigt trevligt!
Var rädda om er.
Lyssna på regering och folkhälsomyndighet, håll er till icke sensations-nyheter. Försök njut av livets små stunder, av vädret. Promenaden. Musiken. Varann. Och var kloka och inte övermodiga. Ödmjukhet har stor plats just nu.
Kram❤️Joey