Våga bjuda motstånd.
En idag omskriven krönika i DN av Peter Wolodarski, som alla borde få läsa - även de som inte prenumererar på tidningen i pappers- eller digital form.
Om förringandet, förändringen som skett senaste åren när rasistiska uttalanden görs och inte längre skapar den debatt det borde.
En f.d ledande SD-politiker uttalade sig om flygkraschen över Iran där så många människor dog. Däribland 17 svenska medborgare. Som han tydligt deklarerade var ensamkommande flyktingar och alltså, i hans ögon, inte svenskar.
Vart är vi på väg om vi sväljer dessa påståenden och inte drar paralleller med andra världskrigets normaliseringsprocess där ett helt folk, en hel värld lät sig förändras och förföras...?
Vart är vår medmänsklighet och vår lust och vårt driv på väg om vi inte ställer oss upp och säger att det är FEL resonemang?
Det är det där om civilkurage.
Att alla kan göra något.
En behöver nödvändigtvis inte ge sig in i debatt eller diskussion men en kan sitta tyst när andra orerar, eller säga att en inte håller med men att det inte kommer att bli en diskussion. "Jag håller inte med" och att gå därifrån visar också på en åsikt
och kan ge råg i ryggen till fler.
Att våga.
Våga stå upp för medmänskligheten.
Våga bjuda motstånd.
Behöver du få råg i ryggen, så lyssna på jävlar-anamma-musik där känslorna dallrar.
Sara Parkman är en, och Anna von Hausswolff en annan kraftfull kvinna.
Det behövs kraftfullhet.
Bestämdhet.
Mod.
Och musik föder detta. Manar på. Driver.
❤️