Johanna Roth

Gick på gatan en helt vanlig dag, där vädret var som idag. Kallt, lite blåsigt men dock sol.

Mötte då en människa på cykel som jag kände, som stannade till då han såg mig.

Jag frågade, som en så onödigt gör, vad han gjorde. Det såg jag ju. Men ändå. 

Och då gled min blick till den gula cykelramen.

Där, på rygg, låg det en liten bäbis. En späd liten en på max 2 kg, fastspänd med spännband. Iklädd endast blöja. Den rörde sig mycket långsamt, liksom halvt förfrusen.

Jag vänder min blick till människan på cykeln samtidigt som jag tar av spännbanden på det lilla barnet, tar upp det och drar ner mina kläder på överkroppen. Lägger barnet mot min egen hud, på bröstet och drar upp kläderna omkring det och liksom gnuggar det på ryggen genom tyget.

Jag tittar på människan och skakar på huvudet, samtidigt som han säger hej och drar därifrån på sin cykel.

Själv skyndar jag mig till akutmottagningen mitt i stan för att få hjälp med det barn som nu tycks vara mitt.

Undrar vad det är som leder till drömmarna, de osedvanligt skumma, vad som händer i hjärnan och av vilken anledning. Vad som triggar igång det första kornet av det...

Jag vaknade när hjälpen på akuten fanns.

Med en stark puls och med en stark känsla av att beskydda. 

❤️

Kramar Johanna