Inget kan tas för givet.

(null)

En sån sjuk film, så bra med så många sidor att vi var helt omtumlade när vi kom ut. Helt fucked up, verkligen. En dramakomedi med skräck- och thrillerinslag, så skruvat verkligen. Och så otroligt bra, där skådespelarna var så mänskliga mitt i de sjuka scenarierna. 
Se den, så förstår ni.

(null)

Börjar i ny bok.
Läst ut Siri Hustvedt. Som skriver väldigt bra. Målande, med vackert språk. 
Hoppas att denna suger mig fast, då berättelsen verkar bra.

(null)

Sitter i lampskenet och läser. 
Med en kaffe och Lindtchoklad bredvid. 
Laddar för kvällens besök med kollektivet (våra grannar som vi delar hus med alltså) på nyaste baren SKAI. Med vidunderlig utsikt över stada. Hoppas på god mat och dryck.

Tänker på det surrealistiska.
I att livet så snabbt kan förändras.
På en minut kan en stå med ett ben i livet och det andra som nuddar vid andra sidan. Känna döden flåsa i nacken. Ångesten det ger. Tankarna på om. Hur. Ifall.
Om och om igen.
Mitt i märkliga besked finns samtidigt det tröstande att det nu räcker. Att det kommer att bli bra. Att dödens käftar fick livet slängt i sin mun och sprack. Ljuset vann.

Ändå finns nog rädslan där. 
Inetsad i sinnet. 
Det sköra livet.
Som vi ibland tror att vi helt äger och kan bestämma över.
Så fel.
Den sköra tråden. Som vi bör vara ödmjuka inför. Tacksamt ta emot ännu en dag och inse att inget kan tas för givet.

❤️
Joey

Kommentarer:

1 Anonym:

skriven

Jag läste något så trösterikt i Selma Lagerlöfs bok Jerusalem. Där stod att ”döden är lätt, det är livet som är svårt”
Jag jobbar ju numera med många döende människor, jag har haft svårt att hantera all död men den meningen fick mig att förstå. Jag tror också att många som vet att dom snart kommer att dö och inte är rädda finner ett lugn i det. Svårt att förstå kanske, men bra för mig. Elisabeth

Svar: Det var fint beskrivet. Jag tror att det kan vara så, om en känner att en ändå levt sitt liv och är nöjd och tacksam för det. Som ung tror jag dock att det är svårare att finna det lugnet. En har så mycket oavslutat, efterlängtat o kanske barn som behöver en osv. Tänker jag. Eller möter du lugn hos människorna även då? Kram💕
Johanna Roth

2 Anonym:

skriven

Så klart är det så, vi har ju många relativt unga. Man har ju överlevnadsinstinkten också, det är ju något grundläggande hos de flesta. Inget som man bestämmer över precis som man är rädd att bränna sig eller drukna. Det är ju svårt att lämna, inte för ens egen skull utan för dom som står en nära. Som man vill finnas där för. Som mamma syster bror osv. Men just när man inser att det inte finns någon väg tillbaka då...

Svar: ❤️
Johanna Roth

Kommentera här: