Johanna Roth

 

De här snabba puckarna som varit hela året, och för vår del som operationsplanerare sedan hösten -19, gör saker med en. Från mars månad när virushelvetet kom som en tsunami så liknar arbetssituationen inte något jag varit med om tidigare. 

Som sjuksköterska är en ändå van vid snabba ryck, snabba förändringar i patientflödet, och att akuta situationer uppstår då och då. Det är ändå normalt.

i den rollen jag har nu är rycken inte färre, snarare fler, men så klart annorlunda mot den som ska utföra sitt arbete med svårt sjuka i full skyddsutrustning och som måste hantera allt vad det innebär.

Men att från noll till hundra om och om igen det gör något med en att i ena stunden Inge hopp, ge en tid till en patient för att i nästa dra undan mattan igen - det gör också något med en.

Även om både jag och patienten vet att ingen får för det, och att patienten oftast tycker synd om MIG, om OSS fastän det är deras hopp som grusats. 

Jag märker att jag senaste veckan sovit väldigt dåligt, från en ganska bra sömnperiod. Känns lite som att hjärnan blivit överstimulerad och därför inte kan gå ner i varv. Som om kroppen pumpats full med cortison som ger myror i hela kroppen fastän den samtidigt bara skulle vilja sova.

 

Smuttar på en kaffe till. För att kanske vakna.

Satt uppe ett par timmar i natt, pigg som en mört, som nu känns i knopp och kropp. 
känner trötthet och oro.

Låt det finnas ett slut på detta virus, hur det slår sig fram och drabbar lömskt. Låt framfarten bromsas in, och ge människor en inte broms som kan göra att det inte drabbar så hårt.

låt vaccinet komma i den takt det behövs för att utrota denna farsot. Fanstyg.

 

Tänker att jag måste ta in glädjeämnena.

Det som är fint, och bra. 
Som helg, fredagsmålade naglar och och vetskapen om lediga dagar. Vila. 
Glöggdejt med bästa grannarna i vårt "kollektivhus", i vår ljuvliga trädgård. Som vi njutit av den detta år! 
Att jag är frisk, lungsen funkar så bra de ska och kroppen vill röra på sig, ha motion, vill sjunga och finnas.

Nära och kära är friska...det viktigaste av allt.

Det finns mycket att vara tacksam över, trots allt.

Eller kanske framförallt nu.

 

Kramar Joey ❤️