Finns för alltid där.
Ens barn har en bara till låns, visst är det så. En bär dem under sitt bröst, i sin kropp, föder, fostrar och älskar dem. Försöker uppmuntra, förmana, leda och pusha. Från början släpper en lite grann på det där gummibandet, kittet eller kopplingen
emellan sig själv och sitt barn, för att släppa efter lite i taget. Ibland får en dra tillbaka, för att sedan släppa efter igen. När färdigheterna erövrats så får en på något sätt släppa helt. Ändå finns de för alltid där,
under ens bröst. I ens kropp.
Det största och finaste en kan vara med om.
Idag for hon hem till sin lägenhet med sambon, till sitt liv precis som det ska vara. Saknar redan men gläds också åt det liv hon har, åt att hon är den hon är och att jag ändå får finnas där.
På kvällspromenaden funderade jag över 2020. Och vad som varit BRA.
Tänker att vi spelat mycket sällskapsspel, umgåtts och hängt vid samma bord. Många sådana kvällar blev det.
Att stressnivån hemma varit betydligt lägre, då livet har varit mer chill. Har vi umgåtts med vänner och familj har vi gjort det utomhus under enkla former.
Jag tror att jag njutit mer. För att inget varit självklart. Solen i våras var den skönaste någonsin. Balkonghänget så värdefullt. Vännerna, dansen i linneparken, samtalen - mer intensivt.
Mannen min, att vi tyckt om att vara mer hemma tillsammans än någonsin. Hängt ihop och var för sig, och tagit livet för vad det är.
Promenaderna, i alla väder året om, har gett mig energi. En ventil. Och sjungandet, att det lossnat och leken kommit fram. Så värdefullt.
Framför allt är jag otroligt tacksam för att alla i familjen (med alla barn och bonusar, mammor och annat folk:-)) har klarat sig från sjukdom. Inte alls självklart och jag ber en bön till stjärnorna om att det ska få fortsätta så.
Det finns mycket fint ändå, som jag hoppas att jag och fler med mig tar med sig in i 2021, när livet kanske kan normaliseras en smula framåt sommaren.
Tänk! Då ska jag verkligen uppskatta att krama om dem jag älskar!
Var rädda om er❤️
Kram Johanna