Johanna Roth

 

Förra året, och de flesta jular före dess, har det sett ut som ovan. Brorsan har varit en självklarhet, hela familjen med mitt eget barn, bonusar med familjer och även vänner till oss har samlats hos oss i en härligt, brokig jul!
I år kommer inte brorsan ner, utan stannar i Stockholm och firar med sin polare. Vi kommer att fira utomhus med våra tre tjejer och min mor och far. Det valet känns helt rätt, i dessa tider. Dels för att inte riskera att själva bli sjuka men också för att inte belasta sjukvården mer än nödvändigt. 

Det är ett år, en dag i ett liv. Och just i år behöver vi verkligen tänka annorlunda.  Förhoppningsvis kan vi fira som vi själva önska nästa jul, och nyår. 

Ett annorlunda år är snart slut.

Ett år som är sorgligt ur många aspekter, inte minst för alla dem som mist någon i covid-19 eller av andra anledningar. Men också att vi behövt begränsa oss, och vårt sociala liv så pass att många säkert lidit otroligt. Vi har vår trädgård, vi har ork att gå ut och gå för att träffas, grilla en korv och hänga vilket tillför väldigt, väldigt mycket. Det där vardagsglittret har jag ändå försökt hitta, för att skapa liv i ett konstigt år. 

Jag önskar att vaccineringen kommer igång enligt plan, och att vi inom några månader kan återgå till lite mer socialt umgänge. Kunna sitta inomhus över en god middag, snacka om livet med dem människor en helst vill ha runt sig. Längtar efter konserter, att få den live in i sinnena. Få skratta och gråta av vad det träffar inuti. Längtar efter att resa i väg, både till Stockholm och Malmö för att få insupa dessa städer i som helhet, längtar efter att få sitta på solig plats i Alicante. Och att få utforska Englands vackra, pittoreska och lätt magiska landsbygd. Det hade räckt långt.