Så lite vi vet.
För första gången på länge sov jag riktigt gott, och djupt. Så tacksam för de där nätterna, när de kommer. Att sen ligga kvar en stund. Läsa nyheter och liksom vakna, innan dusch och kaffe. Det är ledighet det.
Igår kväll, en ynnest. Att få umgås med min älskade Frida-Hedvig. Beställde hem mat. Åkte bil lite varstans, planlöst medan samtalen flöt i och ur och tillbaka. Fortsatte vid köksön. En kväll att ha kvar i hjärtat. Karamellen får sakta smälta i munnen.
Tas till vara innan flyttlasset går.
På stan och druckit kaffe.
Köpt blomma. Vin. Mat. Och så landat här.
I vår oas.
Lyssnat på Rasmus Troedssons sommarprat. Och tänker att vi vet så lite.
Om de vi möter, både bekantingar och närmre vänner som funnits och finns i våra liv. Vilka slag de genomlevt, hur det format dem. Vilka låtsasvärldar de försökt skapa till sig istället, hur de försökt att finna en fungerande väg, sätt att leva och vara.
Även de vi trott ha känt, har haft sina slag. Säkert mycket värre än de själva velat visa. Kanske har de förträngt och även de levt i en låtsasvärld. För att orka.
Men ibland är det bara den som blir kvar. Låtsasvärlden. Stoft. Ett försök att klamra sig kvar fast sanningen mot en själv blir just inget mer än ett luftslott.
Så lite vi vet.
Under taket här njuter jag. Min bästa hänger i halvsol.
Fått mig en iskaffe till livs.
Ny bok att börja i. Liten samling med barn ikväll.
Mat och prat i stilla sommarkväll.
Kram ❤️ Johanna