Johanna Roth

Känner mig lätt snurrig i den tryckande värmen, när pusslet ska läggas. Snabbare än före Corona. Kortare framförhållning från patientsvar till operationsdag och där emellan provtagning och inskrivningsbesök av läkare, sjuksköterska, fysioterapeuter och narkosläkare. Snabbare ledtider eftersom skepticismen finns om att nåt kan ändå hända och grusa planeringen. Det gör att pusslet behöver lösas fort. Dag för dag. 

Ju längre tiden går, ju säkrare vi kan bli på att det nog inte blir fler virusutbrott, desto längre framförhållning.

Det ser vi fram emot, både kollegan och jag!

Behöver kanske inte vattna idag.

Lite härligt regn kom. Oj vad det behövs efter denna härliga värme i sensommaren, med kvällar som vi nästan slutat drömma om. 

Just idag längtar jag efter en riktig åskknall dock:-)

Efter hårt pusslande i tjugosjugradigt rum satte jag mig här, i musikrummet, och lyssnade klart på Miriam Haley. Ett väldigt bra och viktigt prat om vikten av att våga berätta om övergrepp. Att stötta våra systrar och stå upp för varandra, att tro på det som berättas. Det är vanligt att kvinnor inte vågar berätta, av rädsla att inte bli trodda. Att de kanske känner skam och lägger skulden på sig själva. 

De flesta i min närhet har någon gång varit med om att de blivit tagna på på ett obehagligt sätt, fått skamliga förslag eller blivit utsatta för grövre övergrepp. Och de flesta fryser till. De fäktas eller skriker inte. De stänger av. För att det snabbare ska vara över. För att de blir överrumplade att någon de faktiskt oftast känner kan göra nåt sånt. Överrumplade och förfärade.

Som om det är en rättighet de tycker sig ha, att ta för sig av någon annan än sig själva...

Finns inga ord.

Bara ett: fy fan!