Johanna Roth

Kalahöjden efter jobbet. Den ser nog inte så förfärligt lång eller jobbig ut men det skulle jag säga att den är. Kände mig inte jättekaxig efter några lufsrundor (springa är för mycket sagt. Lufs är mer sant) upp och ner. 

Skön träning ändå, att kroppen får jobba och svettas.

Lyssnade på klimakteriepodden medan jag lufsade. Om träning i klimakteriet och att kvinnor ska kunna kräva av sin PT att de anpassar träningen när de är i klimakteriet. För att stärka och öka konditionen utan att en ska få mer ont och behöva vila orimligt länge efteråt. Visst borde det vara självklart kan en tycka men enligt undersökningar som gjorts är det inte alls så. Tvärtom. De piskar ofta på och påpekar vikten av mindre kalorier, som i sig ökar cortisolhalterna p.g.a. stresspåslag i en kropp som lider brist på östrogen som i sin tur ger ökade smärtor i leder och muskler och gör det svårare att förbränna. Mindre piffigt.

Så vackert ute nu! Det doftar överallt (täpper tyvärr igen lite också) och det är galet fint. 

Älskar den här förundran inför varje knopp som slår ut, blommor som kommer upp. Grönskan. Varje år så magiskt.

På jobbet får vi nu boka ett fåtal högt medicinskt  prioriterade patienter (som inte är akuta men som kan få skador om vi inte gör) för operation. Det är så många patienter på väntelistan så det är galet, men en liten, liten öppning finns för de värst drabbade ändå. 

Känns bättre i själen. 

När virushelvetet vikt hädan så pass att det vanliga livet kan återgå lär vi bli överhopade av arbete, så är det ju verkligen. Alla är nog beredda på det, och jag hoppas att vågen av pandemisjuka ska bli färre än befarat så att inte människor är utarbetade innan dess.

Längtar verkligen efter mitt vanliga jobb!

Att göra NÅGRA människor glada varje dag i alla fall. De flesta är fantastiskt förstående, såklart. Och jag hoppas att förståelsen håller i sig då vi inte kommer att kunna trolla efteråt även om vi kommer att jobba många, långa dagar.

Försöker leva efter "nu är det som det är". Inte så mycket annat att göra. Ibland kommer dock både mörka tankar och hoppfulla, i en liten blandning som går som vågor.

Men det mesta ordnar sig ju ändå. 

Till slut.

På nåt sätt.

❤️

Var klok.

Var rädd om dig.

Kram!

/Johanna