Upp och ut.
En symbol för att allt går.
Trots allt motstånd, de vidrigaste förutsättningarna och taskigaste oddsen.
Så går det ändå. Oftast.
Att komma igenom, växa sig stark. Förbi.
Det går att växa ifrån. Ifrån det som hållit en fånge, som bakbundit.
Om en inser att det är just det, att en pressat sig framåt och gått uppåt som gjort att styrkan är som ingen annans.
Den kan ta en dit en själv vill.
Som blomman som växer där.
Pressar sig upp trots det starkaste motstånd.
Den vill upp. Ut. Bli och vara fri.
Goaste ungen och hennes mamma har jag hälsat på, på tal om att växa!
Lilla pluttan....tiden! Den rusar!
Själv känner jag mig inte som växande, utan mer invecklad och irriterad idag...
Inte på jobbet i sig, inte på patienter eller fixet med operation utan på alla som ska vakta sitt revir genom att pinka på andras typ för att själva kunna slå sig på bröstet.
Suttit med siffror, räknat fram- och baklänges med bästa kollegan tills vi nog fick det rätt.
Slut i huvudet av att känna att det jobb och den själ vi lägger ner värderas i varje mm.
I siffror.
Tack gode gud för min kollega och för resten av gänget! Så guld värda. På alla sätt.
I guld. Inte i siffror.
❤️