Emellanåt borde vi alla våga.
Hittade detta smycke igår, i tenn.
Fick följa med mig hem helt enkelt, efter att mannen på Hantverket fixade så att bandet blev kortare. Så nöjd.
Nöjd också över att jag har fyra dagar framför mig av ledig tid. Sovmorgnar. Långkaffe. Träning. Promenader.
Min älskade dotter med vänner kommer hem.
Mannen ledig. Så skönt och så välbehövligt.
Tittar på Das Boot.
Får rysningar av obehag, får pulsstegring och mår nästan fysiskt illa av det som visas av angiveri och sättet att pressa människor till gränsen.
Tänker på vad som händer runt omkring.
När förbud och funderingar på förbud och begränsningar lyfts, när människor begränsas på grund av rädsla. När det diskuteras att bibliotek ska förändras, tillgång till vissa böcker begränsas. Kvinnors rätt till sin egen kropp diskuteras. Efter allt
som vi uppnått genom historien så är vi där igen.
Har vi verkligen inte kommit längre?
Det diskuteras "samvetsfrihet" (eller vårdvägran som någon klokt uttryckte det)...
Människor begränsas i sina liv av rädsla för förtryck, hot om misshandel som gör att de inte vågar visa vad de står för,
Det skrämmer mig.
Och det gör mig arg.
Det får inte vara så i vårt land att vi inte ska våga uttala oss eller leva ut på det sätt vi vill.
Vi ska vara rädda om, och verkligen värna om demokratin. Yttrandefriheten. Åsiktsfriheten.
På något sätt är de små sakerna viktiga. Att uttrycka det vi vill, känner och tänker.
Att stå för det. I skrift, i samtal.
Det är ett litet sätt att försvara det som är som är grunden till vår frihet.
Emellanåt borde vi alla våga det.
En liten mening, en tanke då och då.
För att stärka oss själva och varandra.
Kram ❤️ Johanna