Mer än en putsad fasad.

(null)

Sitter i solen efter frukost och bakning.
Väntar gäster i eftermiddag.
Det doftar av hallon, kanel och kardemumma.

(null)

Funderar över vilka vi är, vi människor.
Som på ytan är putsade och glansiga allt som oftast, för att vi ska visa oss från vår bästa sida. Som faktiskt lyckas få andra att tro att det är vad vi är - för alltid putsade och skimrande.

Så lätt att tro på vackra ord, känslan av att bli sedd och älskad. Så svårt att då se att det kan dölja ett behov av att själv vara den som behöver och vill ha. Som har ett stort behov av att bli älskad, eller åtminstone beundrad.
Som inte alls är den vi först trodde.

Lite till mans och kvinns vill vi ju såklart visa vår bästa sida när vi träffar andra för första gången. Ganska snart dock brukar även mindre angenäma, eller åtminstone mer lite kluriga sidor visas för att vi inte varken orkar eller vill visa en fasad. Men somliga verkar stoppa undan de sämsta sidorna, stänga in dem tills de bryter sig ut med full kraft.
På ett sätt vi inte kunnat ana.

Så lätt då att tro att en själv gjort fel, tänkt fel. Till och med känt fel. Så lätt att ge vika, inte orka. Stänga av. På något sätt så nödvändigt att då uppbåda krafterna en har, möjligen gömda sen länge men de finns där likväl. 
Ta fram kampen, den knutna näven och den raka ryggen. Inse att en är värd så mycket mer.
Att en är värd kärlek på lika villkor, respekt, acceptans. 
Att en är värd att omges av människor som har mer än en putsad fasad.
Som upplevt och gjort saker som både varit smutsiga och mindre vackra och som kan möta det. Som tar med sig det, jobbar med det. Förändras och växer - tack vare det.

De människorna har jag i mitt liv.
Och jag är otroligt tacksam för det, för sårbarheten, för kärleken, för den ömsesidiga respekten.

(null)

Fåglarna kvittrar.
Solen värmer. Jag är ledig. 
Ska ta en andrakaffe och insupa ledigheten.

❤️

Kommentera här: