Johanna Roth

Vad är det som gör att kroppen ibland vägrar försjunka ner i drömmarnas, sömnens värld?Tröttheten i kroppen når inte hjärnan.  Den går bara på som om varje minut ska vara aktiv trots natten. Trots behovet av vila. 

Ju mer en försöker desto mer motsträvig. Som ett trotsigt barn som likt en ål slingrar sig för att komma ur sömngreppet.  

Ändå just i natt för trött för att stiga upp och läsa i favoritfåtöljen. Som en oro inuti, som en snabb klocka i bröstet som inte saktar ner av mörkret. Eller av tystnaden.  Som fortfarande vill vara med där det händer nåt. Som är för rastlös för att lägga sig till ro.

Så dumt. Men uppfylld av kvällen. Musiken, kläderna, det glättiga.

Kontrasterna. 

Av känslor som kommer från förr efter möte med någon med samma erfarenheter. Slungas tillbaka i tid och känsla, försöker bena ut, sortera, ge rum för det som kommer. Som behöver upp till ytan, synas, förstås och släppas. 

Ibland är natten ens bästa vän, ibland som en seg sträcka till nästa dag. Förmodligen är det som händer ändå bra, när en vaknar med reflektionen.

Vad var det som just i natt pockade på och inte lät mig försjunka i sömn på det sött jag skulle behövt?

Behöver skriva. Efter uppehåll. Kroppen och hjärnan behöver det. Skriva. Skriva ner och ur mig, ta mig uppåt och framåt efter grävandet nedåt, tillbaka.  Släppa fri på riktigt, med tangenternas svarta kraft och känsla. 

Natten, kanske talade du till mig. 

Och jag blev tvungen att lyssna.

❤️