Johanna Roth

Tänk om det är det som är det normala...?

Att ha lätt till alla känslor. Hela sitt register. Upp och ner, ner och upp.

Tänk om det är så, att barnets naturliga tillstånd på nåt sätt gjorts onormalt. Från tokledsen till glad, till desperat och till lugn och behaglig till mods. 

Om det är så att vuxna människor missat poängen med alltihop, som försöker sträva emot de där yttringarna. De där tvära kasten.

När det är det som är på det sätt vi är tänkta att vara. I det vi känner, och att det är ok. Att allting inte ska putsas, läggas ned i lådor i väntan på att humöret ska vända. Tills dess ska en skämmas för de där yttringarna, eftersom det blir obekvämt. 

Onekligen blir det ju lättare när vi lägger band på de mest tvära kasten, men är det normalt...?

Är det själsligt bra att säga "jo men det är bra" fastän det just vid frågans tidpunkt känns allt annat än bra? Det hade väl ändå varit befriande om människor kunde tillåta sig att säga att "idag är hissen nere, det är tungt".

För att i nästa sekund, om några timmar eller nästa dag känna att hissen är på väg upp.

För att vi funkar så.

Alla, förmodligen. Men många låtsas inte om det utan trycker ner och formar om för att inte verka konstig.

Så tänk om vissa diagnoser bara är ett normalt beteende. Tänk om det är så vi människor skulle må bäst i att tillåta oss vara. Hissen upp och ner flera gånger varje dag.

Vet inte om jag gillar podden men det börjar snurra saker i huvudet vilket ju är bra. Det ger en ny tanke, eller en ny vinkel på en gammal. 

Dialekten är lite svårsmält faktiskt och poddarna är i min värld lite för klämkäcka i sin framtoning men de väcker nåt.

Efter galet jobbig träning var duschen ljuvlig.

Hemgjord pyttipanna på gång, och i eftermiddag lussefika med våra grannar bl.a.

Saffranskladdkaka, mandelmusslor med vispgrädde och sylt, lussebullar...blir bra det.

❤️