Ännu mer människa.
Skör.
Sådär så det känns som att känslorna ligger utanpå kroppen. Som om gråten ligger beredd under ytan hela tiden.
Av ingen synbar, förklarlig anledning.
Det måste en inte ha. En behöver bara erkänna att det ibland är så. Acceptera att det ingår i spektrat av livet.
Se alla delarna och omfamna dem.
Inte motarbeta eller låtsas som nåt annat.
Det som händer är att det först efter acceptans och varandet i känslan tycks ebba ut. För att ersättas av annat än skörheten.
Fyllde på med en lång, varm kram från vännen Connie som vi mötte på maxi.
Sen kom min gymnasievän Maggan på besök.
Påfyllnad igen. Stärkt själ och omhuldat sinne.
Skörheten blev mindre påtaglig och känslorna lade sig lite mer inbäddade.
Sista avsnitten av Countrymusikens historia ger vemod, kärlek och ett öppet hjärta.
Det gör mig inte mindre skör men det gör mig nog till ännu mer människa.
Tänker jag.
❤️