Johanna Roth

Vet inte riktigt posen, men den känns onekligen livsbejakande tycker jag.

Som livet-på-landet-skön-pose. 

Goda dagar samlar jag på, i minnesbanken. Bra att plocka upp mindre goa dagar när ledsenhet eller gråväder dyker upp.

För det gör de ju. 

Som en slags oregelbunden cykel kommer olika känslor, olika humörsdagar som behöver få finnas. För att stilla oss, mana oss till eftertanke. 

För att inte fastna i den känslan så är minnesbanken fin att plocka ur. 

Efter sex dagars träningsförbud sedan cortisonsprutan i höften har jag idag tränat. Otroligt skönt! 

Har inte ont när jag cyklar på motionscykeln alls, men annars känner jag av både höft och rygg hela tiden. Mer eller mindre. 

Träning gör det ju ändå bättre när musklerna runt om det onda byggs upp. 

Så alltså fortsätter jag, med förstånd, att träna.

Pelargonerna lever än!

Så fina fortfarande och ger njutning för ögat.

Tänker på Vilda svanar, boken om Kina. Maos kina som jag läste nyligen.

Där blev blommor förbjudet. Sång och dans, musik och också instrument förbjöds.

Böcker brändes. Bara Maos lilla röda fick finnas.

Att inte tycka som ledningen förbjöds, och att ha nåt ingen annan hade likaså. 

Alla skulle ha det tråkigt, inget att försköna livet med eller bli distraherade av. Alla skulle också ha det lika dåligt, då var det bra.

Förutom de i ledande positioner så klart. De hade det bättre, och kunde undantas det hårda livet. De styrde bara alla andra.

Och så det här med blommor. 

Parker revs upp, trädgårdar och allmänna grönområden förstördes så att all färgprakt försvannn.

Tänk er....

Så förfulat, och så själsdödande.

Blommor och grönt, musik, dans och sång.

Böcker. Caféer med vänner. Skratt och prat.

Det som gör livet. 

Som gör människan till en levande varelse, som ger näring och livslust.

DET borde vara förbjudet att någon någonsin skulle kunna förbjuda. 

❤️