Du har detta livet på dig.
Och denna människa...
Som brukar säga att en väljer sina föräldrar, och att vi har varann för att lära oss av varandra. Det är stort. Vackert.
Tänk om det är så.
Att hon valt mig som sin mamma.
Hon och jag.
Så olika på många sätt men ändå har hon fått drag av mig, jag syns i henne.
Och ja. Jag lär mig massor hela tiden.
Att vara ödmjuk. Och att lyssna mer än jag pratar, vänta in.
Vila.
Att det ordnar sig med det mesta.
Att backa, ge och ta.
Jag lär mig ärlighet, då hon ser rakt igenom.
Går inte mörka känslor, eller smärta eller taskig andning. Hon ser. Fast jag inte säger.
Som en klokgumma.
En påminnelse om att vara sann mot mig, och mot världen.
Jag tror att mitt liv, mina erfarenheter och sätt att se på livet, människor, världen kan ge ett annat perspektiv. Som hon kanske inte haft om jag inte funnits. Vem vet?
Tänk.
Om det är så.
Att ditt barn valt dig. Vilket förtroende.
Vilken hisnande tanke.
Älska för allt du är värd.
Du har detta livet på dig.
Blir ibland så tagen av det.
Att jag är hennes mamma. Det är ju ett otroligt förtroendeuppdrag att förvalta.
Behövde gå ut i vår trädgård.
Titta på blommorna. Plocka bär.
Liksom terapeutisk att stå där, liksom inuti busken, och plocka. Stora, runda men ännu många omogna som längtar till sol.
Väldigt goda och söta.
Älskar det. Att bara gå ut och plocka.
Så fint. Så fritt. Önskar ibland att jag hade mer. Som då på kolonilotten. Rödbetor, potatis, sallad, persilja....
Har gråtit en skvätt till Allsången. Blev rörd av hyllningen till Lasse Berghagen. Av musiken.
Jag är en lättrörd människa.
Och en hel del annat.
Kram❤️