Johanna Roth

Läste en intressant artikel om förbudet av tiggeri. Eller kanske snarare förbud mot människorna som tigger. Vad det bottnar i.

Jag tänker det också, att oj nu sitter hen där och jag har inga lösa pengar på mig. Men jag säger hej. Ändå. Fastän jag inte ger. Ibland köper jag en frukt, en drickyoghurt eller en kaffe till dem. 

Om vi inte ser dem, så kanske vi kan låtsas att vi inte ser problemet. Fattigdomen. Tänker jag att det handlar om, precis som det står i artikeln.

Att tiggarna ger oss ångest, och ska därför inte få synas. Inte finnas. 

Artikelskrivaren analyserar att ångesten uppkommer av att vårt föreställda jag balanserar mot vårt verkliga jag. Blir balansen skev och det omkring oss påverkar oss och kryper in under huden så vill vi värja oss.

Det blir som ett personligt intrång och pockar på vårt dåliga samvete som gör att känslorna spelar oss ett spratt. Det blir en omvandling i oss att det vi mår dåligt av att se så blir något ont. Mår vi dåligt av dessa människor ska de alltså bort, och problemet tycks försvinna.

Onekligen en intressant tanke, och för mig låter det logiskt. Jag hör de tankarna från människor, att de upplever det jobbigt att se dem. Och ja, som jag sa kan jag också känna så. 

Det betyder inte att jag tycker att tiggeri ska förbjudas, vilket innebär - i praktiken - att romer förbjuds på våra gator, vid våra butiker. För mig är det märkligt att vi vill lura oss så, att om de inte syns så ska vi invaggas i den falska tron att fattigdom är utrotad.

Är vi verkligen så ointelligenta?

Hur tänker ni?

Kram❤️