Och så blev det stilla...
Efter alla dagar och nätter, oro och ängslan...
Omsorg och omtanke, upp och ner, små skiftningar knappt syn- och hörbara men ändå skiftningar...
Så är det till slut stilla.
Kampen är över.
Att lämna verkar så svårt, livet så starkt.
Vill hålla kvar så länge det nånsin går...
I det bekanta. Det vana. Dofterna från det välkända, från de en älskar.
Tryggheten.
Till slut släpper livet taget, eller vi om livet...
All tid, all kärlek i att hålla handen, att lyssna på andetagen, notera förändringarna...
Det blir stilla.
Så stilla.
Tomheten efteråt blir så stark.
Som om allt som varit ens liv sista tiden bara faller ihop. Som en tom säck.
Måste få ligga kvar där, hämta upp sig från tomheten.
Omfamna sig, och låta omfamnas.
För att samla ihop sig igen, sakta och lite i taget.
Tillåta sig vara tom. Ledsen. Vara i känslan, i ett helt liv med...
Och så blir det till slut stilla.
Omfamning❤️
Johanna