Johanna Roth

Tio veckor har gått sen jag började jobba efter sjukskrivning och två veckors semester.

Tio veckor av blandad hälsa, men med viljan att komma tillbaka. Bli frisk, reda ut alla fel som sätter käppar i hjulet för min andning.

Varierad karaktär har jag haft. Eller tålamod.

Det har bitvis varit jäkligt ledsamt, nästan deppigt då huvudet velat så mycket mer än vad kroppen orkat.

Fyra månader har gått sedan första lunginflammationen. 

Det är ganska lång tid att gå "halvdan" å ena sidan, å andra sidan går det alltid att jämföra med någon som haft besvär av annat slag betydligt längre. Mer allvarligt. 

Från mitt perspektiv känns det som en snigelvägssträcka, det här, även om det går framåt.

Det finns nu en plan i alla fall, med röntgen av bihålor för beslut om ev operation - som kan göra så att astmabesvären minskar.

Tänk, vilken dröm det skulle va!

Tittade på youtube hur polypoperation går till. Lätt äckligt men samtidigt en sån känsla av befrielse när de skär bort sånt som inte ska vara där, tänker jag. Utrensning. För att kunna andas. Känna dofter. 

Det är faktiskt så att jag gärna lägger mig under kniven om det kan göra mig en smula mer stabil. 

Nu i alla fall, så är det dags för några dagars semester. Välförtjänt, sa hon - min snälla kollega.

Och jo. 

Kanske är det faktiskt det.

Jag har jobbat hårt i 10 veckor nu, utan att behöva vara hemma från jobbet.

Jag har kämpat för att göra så bra jag kunnat, löst och hanterat problem. Knegat, och knogat på.

Är ganska trött nu dock.

Sugen på att sitta i solen med en bubbelvatten, eller ett glas Cava.

En bok.

Med bästa vyn från balkongen.

Äta god mat. 

Ta en promenad.

Med min man. Lillbonus. Vänner.

Det blir bra det.

Kramar ❤️