Offerkofta o förlåtelse.

(null)

(null)

En promenad efter jobbet.
Lyssnade åter igen på vackra texter, bubblade in mig i min lilla värld för en timme. 
Sög in världen, skönheten.
Luften.

Tänkte också på hur livet formar.
Att händelser, erfarenheter, livssorg formar oss, det är självklart och en del av vad det är att vara människa. Vissa saker slår benen av oss, och vi tror att det inte går att resa sig igen. Det är för tungt, för mörkt. På nåt sätt reser vi oss så småningom, bär med oss sorgen och smärtan men lär oss liksom leva med det.

Vissa saker hänger sig dock fast som en klibbig filt som förgiftar livet om en inte kommer igenom det. Det är självklart att ibland drabbar livet otroligt hårt, tycks slå från alla håll samtidigt och fullständigt stuka människor. 
Just då finns ingen kraft, ingen energi, inget hopp och en befinner sig så långt ner på botten som det är möjligt. Det är inte enkelt att resa sig, att finna kraft igen. Det är en process såklart, som måste få ta tid.

Men giftet som kan bli då en ser sig som den som drabbas av allt, som ser livet som orättvist och nedrigt och som identifierar sig med det, det är då det blir klibbigt. 
När det blir ett sätt att leva.
När koftan liksom klibbar fast, för att allt som händer tycks vara någon annans fel.
När en slutar se sin egen del i det som hänt.
När en inte reser sig bort från det.

Vi är där nog alla någon gång, i olika perioder. 
Även jag har iklätt mig denna och tycker illa om att tänka på det. Jag tror nämligen inte att det föds något gott ur det, utan snarare fängslar. 
För att kunna klä av sig den där koftan så behövs det kärlek, tänker jag. Till sig själv. Att liksom förlåta sig själv för de galenskaper en själv varit delaktig i, även om det vid tillfället inte var av fri vilja (som kan bero på många olika saker).
Det behövs insikt i att en handlade då som en trodde var rätt, eller efter, just då, bästa förmåga. 
Att se att det var då, det som hände var tungt, tufft och kanske till stor del av ondo så är nu - nu. Och en kan gå vidare, framåt trots att erfarenheten format en.

Men.
Erfarenhet är väl på nåt sätt av godo ändå, på nåt sätt. För det är något vi kan lära oss av. Vända, vrida och reflektera över.
Hur vi blev som vi blev, varför vissa saker tycks viktiga och andra mindre viktiga baserat på hur det tidigare känts.
Björn och Navid har ett väldigt bra podd-avsnitt om offerkoftan och förlåtelsen. Tror avsnittet heter just Förlåtelse.
Har fött en del tankar i mig, och också gjort att jag kan se min del tydligare.
Och att när jag uttalar för mig själv, att jag förlåter, så händer det något.

❤️
Kram Joey

Kommentera här: