Johanna Roth

Återigen så kommer det fina små meddelanden. Som små uppmuntrande ord av kärlek. Ni vet vilka, och jag är så tacksam. För er. För fina, varma hjärtan. Omtanken ni sprider. Tack❤️!

Virserum överraskar. Här finns konsthall, örtagård, telemuseum, vinylförsäljning, café i fantastiska omgivningar som vi kollade in på sightseeing igår. Det nya fiket invigs midsommarhelgen så då får vi bege oss dit tänker jag.

Kanske kan en hitta nåt fynd till vinylälskande dottern, hon som gillar allt som luktar mögel som jag brukar skoja om. En förkärlek för det gamla och lite nötta. En fin egenskap. Hon är bra på återvinning, både vad gäller böcker, skivor, kläder. Och hon hittar så mycket fint och bra. Tänker att hennes tålamod är bättre rustat än mitt, som tar sig tiden att liksom leta lite mer. Det är klokt.

Nya lampor sattes upp av mannen igår, höll på större delen av dagen tills lite soffhäng lockade med vila och avkoppling (och chat/spel med sina polare världen över).

Fint blev det! Väl värd vila var han!

Stugan är en rekreationsplats verkligen, med sitt lugna tempo, dofter och ljud från gök, småfåglar, näktergal. Traktor och åkgräsklippare och en och annan bil per dag. Just nu är det vad jag orkar och behöver. 

Göken låter även nu.

Efter riktigt ösregn sjungs det i skogen, förhoppningsvis blir mark och grödor lite lycksaliga för näringen. 

Åskan mullrar. Givetvis ställer sig korna under eken i hagen. Sådär lagom korkat, men nedärvt. Katten tittar ut. Skeptisk. Sträcker på sig och lägger sig i stolen igen. Spinner högt.

Ny bok ska påbörjas, efter senaste Som om du inte fanns - en mysig och lättläst bok.

Det har blivit några böcker dessa tre sjukskrivningsveckor även att jag inte orkade läsa alls första veckan då febern slog ut mig.

Men vilken tur att böckerna finns, som bjuder in till andra spännande liv, reflektioner över stort och smått. Livet hade varit så fattigt om inte böcker fanns, tänker jag. Det utvecklar den egna tanken, reflektionen och funderingen över det mesta. 

Min kropp är märklig.

Den är otroligt svag, igår hade jag en känsla av att den var som ett slappt gummiband som liksom inte lydde riktigt. Promenerade igår ändå, 3 km är ju inte mycket men det upprätthåller kanske ändå någon slags stå-upp-utan-att-ramla-ihop-funktion. 

Försöker ändå att upprätthålla just det, för att inte bli sämre. För att lungorna ska få ventileras, med möda - men ventileras. 

Min röst är fortsatt väldigt osnygg.

Att sjunga känns som en utopi just nu, men kanske blir det möjligt igen. Om stämbanden läker, astman kommer till sitt bästa läge...om det är möjligt kanske det är ett tecken att i så fall hitta en konstellation att sjunga i. Med kreativitet och skapande, av kärlek och glädje till musiken. Till texterna. Som bär, tröstar, glädjer, upprör, manar...

Just nu är smattrande ösregn och muller nog.

Ny bok. Och mannens pill med att få upp en hylla till stereon. 

Kramar ❤️ Johanna