I huset som jag minns.

(null)
Så kom den idag.
Dagen då min älskade unge skulle återvända till sitt vackra Stockholm. 
Allt gott har ett slut, är så väldigt glad för dessa sköna veckor tillsammans. 
Nu börjar tredje året, sista innan studenten och innan världen ligger för hennes fötter.
Då hon är fri att göra som hon helst önskar, fri att gå åt det håll som känns bäst.
Tiden.
Så fort den går.
Önskar ett bra avslutningsår med roliga minnen att samla på, med erfarenheter, kärlek, liv och lust. 
Bästaste unge, vad tomt det blir nu!!

(null)
Efter avlämning vid tåget gick turen till mammas födelseort, Moheda. 
Till kyrkogården där mormors syster Aina och deras mor och far ligger. Otroligt vacker kyrkogård.
Så fint att vara där.
Känner att tiden springer.
Förgängligheten gör sig liksom påmind emellanåt, och lusten att återuppta kontakter som jag liksom haft i vila har vaknat.
Mina rötter, de som funnits sedan jag föddes.
Det är liksom fint. 
Hälsade på mormors systers man, som fortfarande bor i ett av de vackraste husen med den lilla glasverandan. Äppelträd i trädgården, och de gamla charmiga uthusen. 
Också fint. Att hälsa på, att sitta ner och prata en stund med honom och dottern. 
I huset som jag minns sedan länge. Tapeterna. Luckorna. Kökssoffan. 
(null)

(null)

(null)

(null)
Nu sitter jag och vilar en stund.
Innan pensionsavtackning på stan. 
Är vemodig, lite låg.
Dotterns rum är tomt.
Livets förgängliget gör sig påmint.
Det är väl så det ska vara.

Kram ❤️ Johanna

Kommentera här: