Johanna Roth

 

 Jag funderade några dagar.

På om jag skulle eller inte skulle.

När jag bestämde mig för att göra det kändes det självklart. 

 

Självklart för att stödja alla andra kvinnor ute i samhället, i världen, som har liknande erfarenheter.

Självklart för att det måste få ett slut. 

 

För att kvinnor och män ska stå sida vid sida.

Och självklart för att jag önskar att män som vet med sig att de utsatt någon för kränkningar, förminskningar, trakasserier eller våld inser det.

Att det förlupna ordet, den hastiga klappen eller det muntliga förslaget var fel. Gjorde någon kvinna kränkt. Rädd. 

Att de inser att när polaren gjorde så att någon kvinna blev arg, ledsen, kränkt och rädd så borde de höjt rösten, visat var de själva står och gått fram för kvinnans sak. 

 

Jag är en av de som blev utsatt.

Ung, full och försvarslös blev jag utsatt för övergrepp.

Så lätt för honom, och så vidrigt för mig.

Jag minns fragment.

Jag minns att jag, efteråt, på nåt sätt vaknade till utomhus, med skrapsår på kroppen och med delvis trasiga kläder. På något sätt gick jag ändå hem. Hem. Till mina föräldrar. Till tryggheten. De anade nog verkligen att något var verkligt fel, utan att förstå vad. De fanns där, tog emot mig och gav mig värme och kärlek.

 

Ingen mer än jag, och förövaren visste då. 

Senare fick någon veta, innan jag blev tyst.

Tyst ända till vuxen ålder, då det kröp fram i en ny relation.

Då det blev omöjligt att hålla inne med det.

 

Jag skrev ett långt brev då, till förövaren.

om mina känslor, från mitt perspektiv, om mina upplevelser. Jag skickade aldrig det, men jag skrev för min egen skull. För att bli fri. För att gå vidare.

 

Och jag vet att det är många med mig som blivit utsatta.

Att många unga och äldre kvinnor lever med en hotbild från män i sin vardag. Där kvinnor upplever att de inte kan gå trygga hem genom stan, eller stå tryggt i en kö på krogen eller ens vara i skolan eller på arbetet utan att va rädda för någon form av trakasserier. 

 

Det är ju helt sjukt!

De män jag känner tycker också att det är helt sjukt, och kan nog inte heller föreställa sig vad kvinnor har fått gå igenom sedan tidernas begynnelse. 

 

Jag tror att vi behöver stå upp för varann.

Både kvinnor för kvinnor och män för kvinnor, för att markera gränser för varandra för att det ska bli en tryggare omvärld. 

Våga säga ifrån, våga visa sina polare att det de gör väcker avsmak när de vräker ur sig sexistiska skämt, eller beter sig illa i vilket sammanhang det vara månde.

Ingen man vill att deras dotter eller fru, väninna ska råka ut för övergrepp.

 

Då behöver alla ha mod att börja förändra, genom att säga ifrån. 

Att inte skratta med när de råa skämten dras.

Att istället beskydda, stå upp för den som blir drabbad.

Det behövs mod, klarspråk och ett gemensamt mål för att förändra.

Det behövs avsteg från sin egen komfortabla zon, för att våga vara obekväm.

 

Är du med?

 

#metoo

 

❤️