Sinnesro.
Så klok den är. Sinnesrobönen.
Som ibland är lättare att leva efter, och ibland ack så svårt.
Att stånga pannan blodig i tron om att det ska hjälpa, förändra, få människor att se på andra sätt med andra perspektiv.
Det försöker vi nog alla ibland, mer eller mindre tror jag. Ibland även när vi inser att nåt gemensamt aldrig kommer att uppnås. Mätpunkterna är FÖR långt ifrån.
Då kan en va överens om att en inte är överens.
Vi oroar halvt ihjäl oss över saker vi inte kan göra nåt åt, oron som mal och äter upp.
utan att inse att det är som det är.
Det händer utan vår vetskap, eller vår egen kraft.
Det sker utan att vi styr, och vi behöver bara följa med. Tänk om...
Låta det va just så.
Och hantera det som uppstår med de verktyg vi har, när det blir mindre behagliga överraskningar. En svår livsläxa.
Det vi kan göra nåt åt, och vill förändra, ska vi dock inte nöja oss med att bara nicka och tiga Inför. Ibland behövs mod att säga ifrån, att stå upp för det en tror på och tycker är viktigt att ta strid för. Att välja vilket som är värt att kämpa för vet bara du, och du växer av att uttrycka det du vill, tycker och känner.
Det är mod, och äkta tänker jag.
Lika modigt som att välja tystnad när striden inte är viktig, även om vet att en kan "vinna den".
❤