Det är urkraft.
Historien formar oss olika, ger oss olika bagage i livet.
En del får mildare slevar av elände medan andra får så de nästan drunknar.
En vän till mig har fått väldigt mycket av det onda i livet, så att själen och hjärtat nästan gått sönder. Inte en gång, utan gång på gång.
Ändå har vännen rest sig.
Fattat mod, och en ofantlig styrka som jag nog inte trodde var möjligt.
Men nu, nu blommar hen.
Stark och fri, vacker och självsäker.
Trygg.
Just för att livet varit nära att slå sönder allt, så var vännen tvungen att samla kraft och få benen stadiga igen.
Välja livet, drivet, färden uppåt.
Samla ihop sig, bygga upp sitt liv, sitt hem, sig själv.
Och nu.
Nu sätter sig ingen däröver.
Nu är grunden så otroligt stabil, så även om det stormar så rubbas inget.
Livet är förunderligt.
Mäktigt.
Att få vara nära och se den resan är faktiskt helt fantastiskt.
Vilket jäkla driv, och vilken inre styrka som syns.
Jag är glad att ha fått se en del av historien.
Att få gå bredvid.
Att se en vissen liten blomma återhämta sig och slå ut i full blom med starka rötter som inget rubbar - det är kraft.
Urkraft.
❤️
Kram
Joey