Johanna Roth

 

Vår vana trogna, när vi är hemma, gick vi till stan för en kaffe med paranteserna. Det känns som en lyx, så fint och mysigt att ta vara på tiden. Livet. Dela det en kan med människor som är nära. Små och stora samtal, mys att bara vara.

 

Det kändes så påtagligt, så mycket värt när vi gick hem för att rensa ut det sista efter svärfar. I några få lådor är det liv som var hans. I foton, fina teckningar, böcker...

Så otroligt sorgligt att liksom så konkret spara och slänga det som varit någons ägodelar.

Saknar hans pliriga, blå och pigga ögon. 

Saknar hans värme, hans envishet och vilja att leva. 

 

I vårt land är det fred, så vi kan ändå spara och lägga undan. Vi har kära minnen vi kan bevara och titta på igen. I ett land i krig händer det plötsligt, oväntat där också allt runt omkring förstörs på ett ögonblick. Inga fysiska minnen alls att ta in, och vara nära.

 

Det finns en sorts läkning att plocka i, ta vara på och återanvända. 

En slags vilja att bevara, behålla en liten del av det som inte är. 

Ändå är det så märkligt sorgligt när livet begränsas till ett par lådor. Alla år, alla intressen, allt som varit.

Förgängligt är det. 

Minnena finns dock kvar, varma och goa.

 

Kram ❤️