Nedstämning.
Det doftade verkligen höst.
Kall, fuktig, av färger vacker, höst.
Blev så vemodig trots det vackra.
Trots den sköna luften.
Allt går på sparlåga på något sätt,
känns som att även jag gör det när jag går ut.
Blir påverkad av naturens nedstängning.
Nedstämning.
Tappar liksom löv även jag.
Kanske skulle vi gå i ide på hösten och vintern, även vi?
Jobba mindre den mörka årstiden eftersom farten avtar av sig själv.
Som det är skapt med jobb i vår del av världen får en tvinga sig att gasa, att driva trots att
hela kroppen skriker efter avveckling och vila.
Vi går emot oss själva ganska ofta.
Kör på, trots signaler på förändring.
Som ett virus.
Egentligen är det ju konstigt.
Den där farten, och att det drivet är mer regel än undantag.
Ibland är det värt att fundera över.
❤️