Riktigt svart o outsägligt vackert.
Vaknar upp till ännu en fasansfull händelse i världen. Ganska nära oss ändå. Igen.
Det är svårt att ta in all ondska som uppenbarligen finns. Att människor bara vill hat, vill skada utan respekt för vare sig sitt eget eller andras liv. Tvärtom. Varje gång tänker jag att det lika gärna kan hända här, eller där vi är för tillfället. Varför inte liksom?
Varför valde de inte just när vi var i tunnelbanorna i London till exempel, eller på teatern då vi såg musikal....
Det är liksom en slump vilka som befinner sig där och då, och hur det än är går det inte att förutse eller skydda sig. Det är otur om det händer, och förhoppningsvis går det jäkligt fort...
Men alla som är där, som ser och mister sina kära....det är vidrigt. De som förolyckas vet inget mer, de har fått gå vidare och ser allt från ovan. Tänker jag.
Men känslorna då och där.
När allt brakar lös, det måste vara så panikartat, så ångestladdat...att inse att valen en har är högst begränsade...vidrigt är ordet.
Och trots allt, så går livet vidare på andra ställen. Det bör få vara så, att livet trots allt får fortgå, inte låtas ta över av rädslor, ångest. De vackra promenaderna, fika på stan m föräldrarna...en mysig utflykt till pannkakshuset med min pärla som står ut med mig trots allt.
Livet fortgår, och ibland är det riktigt svart. Ibland outsägligt vackert.
❤️
Joey