Johanna Roth

 

I tio timmar har jag sovit i natt men är ändå energilös och trött. Mentalt utsugen helt enkelt, vilket inte är konstigt. 

Det definitiva är svårt, trots att vi levt med vetskapen om att det när som helst kan ta slut, så är den vetskapen nåt annat än när det väl är så. Jag är trött, och tänker då på hur min pärla måste känna sig....

Det får ta sin tid, det är säkert.

Vi är omslutna av fina vänner, som ringer, skriver, kommer med blommor....tack❤️.

 

En ny tid börjar på nåt konstigt sätt, när någon lämnar. Inget blir sig någonsin likt igen utan det blir en tillvänjning till något nytt. 

Och på nåt sätt fortsätter livet även om saknaden alltid kommer att finnas där. Tankar om det som sker, om det han skulle tyckt om.

Han älskade Tusse, frågade efter om han fick passa honom snart (gillade således när vi var på resande fot:-)) o han läste alltid min blogg. 

Sagt flera gånger under årens lopp att den borde släppas i bokform. Så söt! Och så värmande att höra!

 

Det är således en konstig dag, en snöig och vacker dag. Solen tittar fram. Mina föräldrar har varit förbi med en blomma och fått sig en kaffe. Förberedelser för att goda vänner kommer ikväll. 

Nu vila i soffan med ny bok.

Som vanligt i något som aldrig mer blir som vanligt.

 

Kram ❤️