Som en Mandela-kämpe.
Min bästa ludne lille kille.
Som må ha trång näsa och alltid snarkar.
Som ligger så ingosad, i fullt förtroende.
Det är så mysigt. Och lite varmt.
Morgonen blev tidig idag. Av klockan väckt, för att sänka ner svärfars aska i graven. Lång tid har gått, men så blev det äntligen av. Den militärgröna urnan. Med resterna av en sjuk, trött kropp. Saknar den höjda armen, som en Mandela-kämpe. De blå, illmariga ögonen och hans goda ord, hans glädje över att ses. Att få va med.
Han finns ju inte i graven.
Han flög iväg den 12/2 när min pärla hade hans hand i sin. Han är med oss, ser och här och känner oss.
Men fysiskt saknar jag.
Den där värmen och jävlar-anammat som han liksom stod för.
❤️