Så mycket vet jag.
I ösregn påbörjades veteranbilarnas årliga färd runt Helgasjön. Tur att jag har min fantastiskt braiga (svenskan borde ha detta ord!) regnrock i klart lysande rött så en blir lite glad. Dock sprack det upp efter en stund, så vi kunde kolla på när de får iväg utan att frysa ihjäl. En kaffe o bulle fick det bli också innan hemfärd.
Tid för ny bok ett par timmar efter tvätt och svabb av redan dammsugade golv....
det gillas!!!
Ska träffa en fin vän i eftermiddag, sitta och prata om hur vi båda mår i förändringarna efter utflyttade ungar. Vad som sker i oss.
Ja, konstigt är det. Tror liksom att min älskelse ska komma rätt som det är, stöka i köket eller diskutera nåt som hon tänkt på. Men nä.
Det är tur att telefon, Skype och mess finns....
Längtar efter henne men ändå känns det ganska lugnt i min själ so far. Före var tuffare. Nu verkar hon trivas otroligt bra med det mesta, det rullar på och hon verkar ha hamnat rätt - då blir även jag lugnare. Och gladare. Tryggare. Vill ju att hon ska må så bra hon kan må, såklart.
Saknaden kommer alltid att finnas, det är nåt jag får leva med. Men I will survive, så mycket vet jag.
Kramis Joey ❤️