Ber stjärnorna.

 
Följer Villfarelser på både Fb o Instagram, skrattar gott åt cyniska små ordspråk till vackra svartvita foton. Rekommenderas!
 
Söndag, sista söndagen före flytt.
Dotterns flytt. Till stora staden, långt hemifrån. 
Flyttar hemifrån, bort från det trygga, invanda, bekväma och till nytt, stort, ibland obekvämt och lätt skrämmande rent av.
Börjat packa bilen idag, och oroskänslor och fjärilar flyger runt i min mage, mitt bröst. 
Är glad - för hennes skull.
Jag tror på att hon reder sig fint.
Men är osäker på mig själv, på hur jag ska hålla ihop och liksom ta mig igenom och över känslorna som bråkar. 
Hur fan överlever man ett älskat barns flytt liksom? Hur finner man glädjen, lusten, meningen när de inte längre är den självklara mittpunkten? 
 
Jag vet verkligen inte.
Det känns ångestfyllt att släppa taget, andetagen gör nästan fysiskt ont och min kärlek bubblar över, vill så väl och så mycket.
Ändå behöver jag ju backa. Det är inte min tid.
Det är hennes. Och jag får brottas med mitt. Efteråt. En mamma som klänger sig fast är ju ingen hälsosam mamma att ha i sitt liv, utan viljan att ses måste komma från barnen. En längtan behöver komma, efter det där välbekanta och trygga. Emellanåt. 
 
Det blir ett nytt slags liv, en ny slags relation.
Jag hoppas att jag lär mig, att jag trots allt går vara den som hon ringer när nöden, längtan, frågor tränger sig på. 
Jag kan inte göra mer. Grunden är lagd.
Nu ska vingarna, på allvar, prövas.
 
Ber stjärnorna om att hålla ett kärleksfullt, vakands öga över det vackraste jag har i mitt liv.
Och jag ber om att jag ska finna ro, lugn och kunna flyga fortsättningsvis även jag.
 
❤️
Kram

Kommentera här: