Lätt störning.
Konstaterar just att vi har nån störning gemensamt, jag och dottern.
En störning som blir uppenbar när vi är hemma ihop och pratar om nåt, lyssnar eller ser nåt på tv. Associationsförmågan till olika sånger slår liksom sällan fel, sången måste liksom ut och uttryckas - ofta i hysterisk och ofta ful stämsång så här på hemmaplan.
På jobbet associeras det också, det är en irreversibel skada på nåt litet ganglion i skallen. Typ.
Förmodligen finns det svårare störningar.
Eller varför inte kalla det förgyllningar - att sjunga lite i tid och otid borde ju va roligare än nån som bara är där, tyst, försynt utan att ta plats...? Eller nä. Kanske inte. Kanske beror det på den andres känsla för dagen. Hur mycket hen står ut med.
För oss två händer det i alla fall titt som tätt, och också att vi hänger kvar i samma låt tills nån ny association dyker upp och ny låt måste sjungas.
Ja. Så har somliga det.
Och ja - jag har en snäll och tålmodig sambo:-)
pöss ❤️