Johanna Roth

Ny matta i hemmet gläder.

 

Vi pratade minnen i morse.

Om vad vi själva minns från att vi var 11 år, som yngsta tjejen i huset är. Vaga minnen, episoder och situationer som poppar upp men ingen tydlighet. Precis som ännu tidigare minnen bara gör sig påminda som sekvenser i livet.

 

Tänkte minnen vid träningen idag. Blev nästan meditativt. Goda minnen.

 

Som badplatsen vid sjön Möckeln med farmor. Hur vi bytte om i träomklädningsrummet med klassiska hål mellan killarnas o tjejernas omklädningsrum. Hur jag då sa till min farmor att hon hade "så långa bröst". Som ett konstaterande och säkert utan värdering. Det skrattade vi åt många gånger i vuxen ålder. 

Omklädningsrummen såg förresten likadana ut där jag var uppvuxen. Tyckte aldrig om den typen av omklädningsrum. Det kändes sunkigt. Ofräscht. Och var förenat med ilska när man såg någon kika in genom de där förbannade hålen.

 

Jag har minnen från semestrar, jular, när pappa blev dränkt i måsskit vid en brygga i typ Strömstad o jag skrattade som en tok. Jag tror inte att han gillade det lika mycket. Vi åt mjukglass minns jag som påminde ganska mycket om det pappa just dränkts i:-)

 

Känslan är en bra barndom, föräldrar som funnits o älskat både mig o brodern. Skönt att känna så, att ha den känslan även om minnena över tid är vag. Lite sorgligt att tänka att barnen inte kommer minnas så mycket senare. Där de är nu blir små puffar av minnen, inte som ett sammanhang. 

 

Hoppas känslan kommer att finnas med.

Av kärlek, små goda puffar. Trots allt.

 

❤️